När konsumenter köper stora biljettobjekt som bilar, gör de ofta sina läxor först. Det är vanligt att konsultera publikationer som Consumer Reports och webbplatser som KBB.com för att se på kostnaden för att äga och reparera fordon, eventuella återkallelser som tillverkaren har utfärdat, säkerhetsresultat och en tillförlitlig historia.
Det är inte lika lätt när man köper ett digitalt tecken, vilket kan kosta lika mycket eller mer än en ny bil och är ett viktigt marknadsföringsverktyg för företag.
Det finns dock ett praktiskt verktyg som kan hjälpa företagare att bedöma pålitligheten av digitala tecken och hjälpa till att säkerställa att de gör en smart investering. Medeltid mellan misslyckanden är ett koncept som först utvecklades för att mäta tillförlitligheten på 1940-talet för militära tillämpningar. I de tidiga stadierna av telekommunikationsområdet accepterade AT & T inte FoU-standarderna för telekommunikation som föddes i militären. Det kontrakt med ett externt företag att utforma en mer tillämplig tillförlitlighet för sina kommersiella telekommunikationsprodukter. Den normen blev känd som Mean Time between Failures, annars känd som MTBF. Samma standard kan också appliceras på LED-skyltar.
MTBF har blivit guldstandard för att utvärdera utformningen av elektroniska produkter och projicerar hur många timmar som ska passera mellan misslyckanden. En längre tid mellan misslyckanden är att föredra, så ju högre MTBF-poängen är, desto mer pålitlig produkt förväntas vara.
Digitala tecken med höga MTBF-poäng görs med tre gemensamma egenskaper:
Färre anslutningar
MTBF-standarder säger att varje enskild anslutning i en elektronisk enhet är en potentiell misslyckad punkt. Vid konstruktion för kvalitet och lång livslängd ser en elektriker ingenjör att minska anslutningspunkter, vilket i sin tur ökar tillförlitligheten. Det är som en teeter-totter: När anslutningspunkter går ner, ökar projicitetssäkerheten.
Digitala tecken kan variera dramatiskt i antalet anslutningspunkter. En 14-tums-med-48-tums skärm från en amerikansk tillverkare består till exempel av 611 moduler. Varje modul har 11 stift, inklusive ett dataväxel som ansluter flera moduler till displayens kontroller. Detta ger det totala antalet anslutningar till 6 721 över hela tecknet. En annan tillverkare av samma bildskärm använder bara 552 moduler, men designen kräver ett komplext system med kablar med 71 stift per modul eller över 39 000 anslutningar. Med hjälp av MTBF-standarder ökar detta antalet anslutningsstift femfaldigt och ökar sannolikheten för fel i fältet med mer än 30 procent.
Färre kablar
På samma sätt kan antalet kablar som används av olika tillverkare påverka MTBF-poängen. Modeller som skickar höghastighetsdatasignaler från ett mottagarkort till modulen över kablar innehåller fler potentiella punkter av fel än tecken med "smarta moduler".
Robusta komponenter
Kvaliteten på komponenter kan också höja eller sänka MTBF-poäng. Eftersom digitala tecken installeras utomhus i hårda element tenderar tecken som använder högkvalitativa bilkontakter istället för isoleringsförskjutningar att vanligtvis misslyckas. Kopplingsdon för isoleringsförskjutning är band av typen kablar som de som finns i hemmedatorer. De är inte avsedda för utomhusbruk och kan lätt skadas av fältpersonal.
Innan du investerar i ett digitalt tecken, bör företagare begära en MTBF-poäng för den storlek och modell av tecken som de överväger att köpa. Tänk på att MTBF ökar eftersom möjligheten att misslyckas minskar. Tänk också på hela ägandekostnaden innan du bestämmer dig. Lägre kostnadsdisplayer använder ofta komponenter i lägre klass och mönster med ett stort antal anslutningspunkter. Båda kan leda till kostsamma avbrott och reparationer och en kortare produktlivstid.